BLOMMAN

Vilken glädje och förväntan hon kände då fröet nådde jordens mjuka famn. Hon grodde snabbt och kände att hon var älskad och efterlängtad. När hon stack upp sitt huvud för första gången såg vad som mötte henne, blev hon besviken. Omgivningen var karg och grå och hon fick känsln av att ha gjort intrång.
Hon växte snabbt och längtade efter dagen då hennes kronblad skulle slå ut och hon skulle få möta solen. Hon var så ivrig och glad, men snart hade de omgivande plantorna på något vis tagit all plats.

Tiden gick och hon hade glömt sitt mål som var att visa sin unika art och underbara färg. Hon visste inte själv vilken färg som var hennes. eller varför hon så villigt hade låtit sig planteras i jorden.

Det var dystert och ogint omkring henne och hon blev rädd för att avslöja vem hon var, för hon förstod djupt inom sig att hon var unik och att hon kunde bli skadad om hon lät någon se en skymt av hnne. Hon vågade inte låta sina kronblad slå ut, utan höll sig i de andras skugga så att solen inte kunde förmå henne att öppna sig.

Mer och mer troddde hon att det var hennes roll att bara finnas i skuggan av andra. Så lång tid att hon inte längre kom ihåg hur underbart det är och hur mycket hon behövde känna sig älskad och att hon behövde solens värmande strålar.

Efter många år såddes nya frön i hennes omgivning och något började ändras. De nya upptäckte henne och gjorde allt de kunde för att hon skulle vilja slå ut och visa sig. En stark längtan att omfamnas av solen och känna den värmande kärlek som hon trott att hon inte förtjänade, gjorde att hon skyndade sig att växa högre och högre, så att hon skulle höja sig ut ur skuggan och de tillbakahållande arterna runt sig. Nu började hon minnas  och hon kände inom sig att det var hennes uppgift att slå ut och låta de andra  glädjas av hennes skönhet och färg.
Hennes uppgift är att vara till glädje och inspiration för andra, så att de kan förstå att även den mest tillbakadragna och obetydliga har något vackert att ge. Hon började minnas.......